haha. jag känner mig för att skriva något fint. något sant. något som är bra. mina tankar som jämt far runt i mitt huvud som bara väntar på att skrivas ner. felet är att dom aldrig lyckas skrivas ner. jag känner mig som en fisk i en skål. bara simma runt runt runt utan att ta sig fram till nya platser. jag går på samma väg fram och tillbaka och jag börjar lessna. jag har gjort dumma saker som jag ångrar stort. att förstöra sig själv, sin kropp. jag börjar känna mig förjävlig. vad jag gör mot mig själv. jag har förändrats. jag är inte samma ensamma varelse som tränger in sig ett hörn av sitt rum. fasan för att gå utanför dörren. eller ens komma i närheten av något som en telefon eller en dator. min stora hobby var att ligga under sängen och bara försvinna. jag brukade ofta drömma om hur jag kunde ta mig ur det. konfrontation. jag skulle då fan hitta ett sätt att visa dom hur bra jag var. även om jag hade mycket svårt för mig att tro på det själv. jag var ju bara liten, ful och patetisk. ingen skulle någonsins vilja ha någon som jag, ingen skulle någonsins titta åt mitt håll om det inte var för att lägga en vidrig kommentar. jag kommer själv ihåg när dom satt och matade på med kränkande saker. hur jag gick på det. hur jag reagerade. hur jag menlöst försökte rädda mig själv. jag visste inte hur jag skulle göra. jag lät mig gång på gång tryckas ner av de som var så mycket större och vackrare än mig. jag lärde mig att konfrontera. jag konfronterade. det var inget vidare. för nu var jag patetisk. titta, hon försöker skrämma mig. jaså. jag försökte allt skrämma er. tydligen. du sa ju det? ilskan som bubblar upp inom en. man kan antingen välja att svälja den. eller öppna käften och låta det komma. jag ser bara ett sätt. låta det komma. men det är ju vad jag tycker nu. då var det menlöst att ens existera. jag var inte värd någonting och jag kunde lika gärna försvinna. jag var påväg att ge upp. vi ger inte upp, låt det inte hända. vi ger inte upp. jag började ifrågasätta deras inställning till mig. även om jag innerst inne visste att jag var liten, ful och patetisk. jag kunde ju åtminstone få dom att tro motsatsen. likadant som en mycket vacker person säger att den är ful. bara för att få höra det rätta. dom vet det. jag försökte intala dom att jag var fin. vad förväntade jag mig att få tillbaka? jo, att jag var liten, ful och patetisk. för det var ju det jag var. det skulle gett mig en chock att få höra det jag försökte säga till dom att jag var. tillbaka till en vackra personen. som om hur chockad den skulle blivit att få höra att den var ful. jag söker inte efter att få höra smörande kommentarer. jag vill bara ha sanningen.